Sen en tid tillbaka arbetar jag på en skola som har ett socialt belastat upptagningsområde. Barnen på skolan är många, föräldrarna i stort sett utan krav på skolan, många barn är fattiga och en stor andel av barnen brottas med språkförbistringar pga att de inte är födda i Sverige. Detta gör att vi pedagoger har helt annat utgångsläge än man har på t.ex en byskola där de flesta barn har svenskt ursprung och bor med båda sina föräldrar i en villa eller på en gård.

Detta är skolan där många av barnen redan har gett upp men trots det kommer de till skolan dag in & dag ut och när skoldagen är slut dröjer de sig gärna kvar på skolan. Ingen brådska att gå hem här inte. Vi pedagoger kan skälla på dem & banna dem när de glömt göra läxan, stökar på lektionen och kommer för sent in efter rasten, men de är ändå lika glada över att se oss varje dag.  

Man kan ju tycka att barn med detta utgångsläget ska få extra mycket stöd i skolan i form av extra sva och spec samt en del extra "förmåner" i form av fri frukt, utflykter till t.ex teater, ishall och badhus, men nä det är snarare tvärtom ... I mina ögon känns det som att det inte är lönt att investera i dessa barn då de redan är dömda till ett liv längst ner på samhällsstegen ... Att några av dem mycket väl hade kunnat bli precis vad som helst bara de hittar tron på sig själva och viljan att kämpa för sina drömmar tar man inte nån som helst hänsyn till. 

Vad kan då jag som mentor och lärare göra för att få dem att tro aldrig så lite på sig själva? 

• Prata med dem ... prata om allt mellan himmel och jord, stort som smått och inte vara rädd för att ta upp känsliga ämnen.
• Förklara för dem att även om jag blir arg så tycker jag om dem iaf. Det är inte dem jag tycker illa om utan det de gör.
• Visa för dem att jag finns där & bryr mig om dem som människor, inte bara som elever.
• Sätt upp tydliga och lättförståeliga regler så de har ramar att hålla sig inom.
• Göra undervisningen så rolig och intressant som möjligt.
• Förmedla att jag har förväntningar på att de ska sköta sig och göra sitt bästa samt att jag tror på dem.
• Visa mig mänsklig ... att inte heller jag kan allt och att jag kan göra fel ibland.
• Vara en länk mellan vårdnadshavare och skola.

Om bara en enda unge jag varit lärare till lyckas i livet känner jag att mitt arbete varit mödan väl värd!

Idag fick jag en hälsning från en före detta elev och hens mamma som gjorde mig så glad ... Det är såna saker som gör att man verkligen orkar när det känns motigt ... <3

Hej Anna!

Jag hoppas att du haft ett underbart lov och att du trivs på din nya skola.

Det går fint för X i skolan men vi saknar dig!

Ha det så bra kramar från X och Y.

Tänk att så lite, kan göra så mycket ... 

Att ta farväl av en klass efter några år tillsammans är alltid jobbigt ... och extra jobbigt blir det när man dessutom byter skola & kommun och därmed inte har chansen att stöta på & prata lite med sina gamla elever "now and then" ... Att sen släppa en klass som inte varit helt lätt att komma in på livet, men där man efter hårt arbete lyckats skapat goda relationer gör riktigt ont må jag säga ... För det ÄR inte bara att lära barnen en massa saker och sen åka hem & stänga av allt, utan de blir även ens vänner och man tänker på dem & bryr sig om hur det går för dem i framtiden ... Den som säger nåt annat hoppas jag aldrig kommer att jobba som lärare.

Den klass jag släppte nu i juni var precis en sån klass som man aldrig kommer att glömma .. en klass som det verkligen gjorde ont att släppa ... De har vetat hela läsåret att när de börjar fyran ska de få en annan lärare, men ändå blev flera ledsna när jag berättade att jag inte ska vara kvar på skolan när höstterminen börjar igen ...

Jag fick lova dyrt och heligt att komma och hälsa på dem samt gå med i en klasschatt på snapchat så att vi iaf har kontakten kvar där ... Vi fick iaf en fantastiskt trevlig Skåneresa tillsammans med glada skratt och underbart väder ... ett minne att bevara i hjärtat ...

Tykarpsgrottan var första stoppet ..

Sen blev det lite rastning av barn vid Brösarps backar med order om att springa upp & nerför backarna ...

Barn SKA vara busiga oxå ... <3

En guidad tur på Glimminge hus hann vi oxå med ...

Sista stoppet var Ales stenar ...

En goooo glass till fröken Anna hanns med innan vi åkte hemåt ... (hallonsorbet & choklad)

Jag kan säga att det var mycket svårt att hålla tårarna tillbaka på skolavslutningen ... tänk att jag åter igen haft turen att få ynnesten att undervisa så goa ungar med fantastiska föräldrar <3

Nu är det hög tid att blicka framåt och fokusera på att skapa lika starka band med nästa klass ... trots att det gör så ont när det är dags att ta farväl ... Men det är det trots allt värt i slutändan.  

Att man lär sig mer, bättre & djupare i samspel med andra människor är ingen nyhet ... Jag försöker tänka så när jag undervisar och välkomnar elevers initiativ att hjälpa varandra att förklara saker samt försöker ha gruppuppgifter med jämna mellanrum. Detta är dock inte helt enkelt och självklart när man arbetar med de yngre barnen som många gånger är så uppfyllda av sig själva och vad de vill att de helt enkelt inte KAN samarbeta eller glömmer bort vad uppgiften egentligen är. Detta kan få vilken pedagog som helst att ge upp och återgå till att varje barn sitter på sin plats och arbetar med sina uppgifter, men det gäller att inte ge upp även om det känns motigt för så småningom klarar de allra flesta av det och då får de ut så mycket mer såväl av sin skolgång som av livet.

När detta läsåret drog igång hade jag gjort en skylt med ledorden "starka tillsammans" på och pratade väldigt ingående med barnen om vad det innebar. I den grupp jag har nu finns det många individualister med starka viljor och mycket humör, så vi jobbar ständigt med detta för att upprätthålla ett bra gruppklimat vilket absolut inte var självklart när jag började jobba med dem för snart två år sen.

I gruppen har jag två elever som alltid är snabbt färdiga med sina matteuppgifter och som dessutom har gjort det till en tävling sins emellan att vara färdig först ... Jag anser inte att detta gynnar dem då de inte tänker efter vad det är de gör samt ofta har några slarvfel och ibland även brister i förståelsen för det de gör. Så idag när de kastade sig fram till mig med sina böcker i handen och frågade om de fick rätta sina böcker själva kom jag på att jag hört en kommunkollega berätta om att hon använde sig av samrättning med sina elever. Så jag sa att de, istället för att bara titta i facit & konstatera att de gjort något eller några slarvfel, istället skulle börja med att jämföra sina uppgifter med varandra och om svaret skiljde sig på någon uppgift ta en diskussion om vilket svaret på frågan är. Det gjorde dessa elever och de som annars alltid är bittra rivaler fick nu istället ett givande samtal där de bland annat konstaterade att de svarat olika på en uppgift, men att det nog berodde på att flera svar var möjliga på denna uppgiften vilket jag bekräftade. Först när de kollat av att de hade samma svar på alla uppgifter (utom den där det fanns olika svarsmöjligheter) fick de ta facit och kolla om de hade rätt på uppgifterna.

Detta är verkligen något jag kommer att fortsätta med och utveckla eftersom det dels är givande för barnen, dels sparar en del tid för mig som pedagog då jag slipper ha lika mycket att rätta. Tid som jag istället kan använda till att planera bättre och mer givande uppgifter för eleverna.   

Som vi har väntat och längtat ... hela december är en enda lång längtan efter julledighet, få umgås med nära och kära samt en spänning över de klappar man ska ge och få ... Ja så kan man ju tänka och så är det för de allra flesta, men det finns många barn som går med en ständigt malande oro inom sig så fort julförberedelserna börjar ... Hur ska det bli i år, var ska vi vara, kommer de vuxna att bli fulla, får jag några julklappar, kan jag sova gott om natten eller måste jag hålla mig vaken & se till att ljusen blir släckta och ingen kommer till skada ... Det som borde vara deras bästa tid blir istället deras värsta mardröm.

När jag var liten var framför allt lillejulafton den dag på året jag fasade mest över ... När mamma och pappa hade jobbat klart och kom hem för att förbereda allt inför morgondagen ... stressen dämpades med ett glas vin som snabbt blev två & tre & sen åkte snapsen fram ... Pappa blev alltid för full och när han blev det pendlade hans sinne mellan hopplös förtvivlan & fullständigt raseri ... Ena sekunden satt han och grät över världens alla orättvisor och i nästa sekund slog han oförbarmat ... jag hamnade allt för ofta i detta och fick ta emot både förtvivlan och raseri och visste inte hur jag skulle göra för att få honom i julstämning ... Många gånger kände jag att det som hände var mitt fel, att jag kanske, om jag verkligen hade kämpat lite till hade kunnat förhindra detta ... skulden låg tung över mina axlar ... Själva julafton började vi alltid med att åka till mormor och morfar & lämna av våra saker för att sen gå till farmor & farfar och dricka kaffe och se på Kalle Anka för att sen gå tillbaka till mormor och morfar och tillbringa kvällen där ... Hos farmor & farfar varvade pappa alltid upp ordentligt när han & farfar pratade politik & sen var han igång inför kvällen hos mormor & morfar ... Såååå även julafton kunde slut i princip hur som helst, dock kändes det tryggt att ha mormor och morfar där som en skyddande sköld.

Jag tänker ofta på min barndoms jular och hur det var när jag ser hur många barn i mina klasser varvar upp mer och mer inför julledigheten och jag vet, även om de inte säger det högt, att det finns några i varje klass som inte kommer att få en bra jul ... Det gör att jag förstår de barn som brötar mer än vanligt ...

Med hopp om en God Jul med tid för eftertanke och kärlek ...

Idag fylldes mina ögon av tårar och mitt hjärta var sprickfärdigt av stolthet ... idag fick jag plocka en av de där åtråvärda frukterna vi pedagoger odlar genom åren ... kanske var det som hände en banal grej, men för mig var det ett bevis på hur viktigt det är att se alla människor med samma ögon, känna att de är lika mycket värda och tro fullt ut på varenda en ...

Idag ställde sig en tjej i klassen framme vid tavlan & förklarade hur man ska räkna algoritmer med växling - simpelt kan tyckas men just denna tjej har varit i Sverige cirka 2 år och innan hon kom hit har hon inte haft nån skolgång att tala om. Hon har en vilja av stål och glöden i ögonen & jag är så glad att jag lyckats bevara den (med hjälp av mina goa kollegor förstås) så till den grad att hon vågar stå upp inför klassen och på svenska visa och förklara (bra dessutom) hur man utför dessa krångliga algoritmer.

Denna lilla grej kommer jag för alltid att minnas och bära med mig i hjärtat ... denna lilla grej blir även det sista minne jag får av denna fantastiska tjej då hon flyttar till annan ort imorgon. Jag hoppas så innerligt att hennes glöd aldrig slocknar och att hon för alltid bevarar sin vilja av stål.

Vad är det egentligen som driver oss att lära oss nya saker? Måste vi lära oss att vilja lära eller finns det i oss från födseln? Min tro är att vi föds nyfikna och med en inneboende vilja att hela tiden lära oss nya saker & förbättra oss samt visa oss duktiga. Vad är det då som händer med våra barn/ungdomar under skoltiden? Jag menar, på den tiden jag gick i skolan tyckte de flesta att skolan var rolig iaf upp till högstadiet började, men nu för tiden upplever jag att fler och fler barn saknar motivation redan när de börjar skolan och av de som är motiverade blir många skoltrötta och likgiltiga ganska snart. Ska det verkligen vara så här? Ska barn behöva gå i skolan i ett antal år och känna att det är meningslöst och tråkigt/jobbigt? Nej absolut inte, självklart ska vi jobba för att alla barn trivs i skolan och upplever den som meningsfull, men hur ska vi pedagoger göra för att inte döda barnens lust att lära?

Jag har ett otal gånger lyssnat till pedagoger som pratat runt lärande och hur man ska få barnen att lära sig mer. Ofta handlar diskussionerna om fler läxor, hårdare disciplin, krav på respekt och liknande, men hur ofta går tankarna vidare till bakomliggande orsaker som t.ex motivation, gruppkonstellationer och trygghet? Och hur ofta rannsakar pedagogen sig själv genom att tänka på hur hen kan förändra för att lyfta barnen/gruppen? Man väljer allt som oftast att fokusera på det som är negativt och inte fungerar och glömmer att se det som faktiskt fungerar och lyfta det. Det är bara till att se till sig själv ... när gör jag mitt yttersta? När jag har kniven på strupen & någon som klagar på allt jag gör eller när jag blir sedd och bekräftad för det jag gör rätt?

Eftersom jag börjat min pedagogiska bana på ett något udda sätt - genom att träna och tävla hund samt utbilda hundägare i ett antal år innan jag valde att läsa till lärare - har jag kanske en annan syn på lärande än de flesta i skolans värld. När man tränar hund får man nämligen inga bra resultat om man kräver lydnad och talar om för hunden vad den gör för fel men sällan talar om för den vad den gör rätt. Förr, för en herrans massa år sen var det dock annorlunda inom hundträning. Man bröt ner hunden och bestraffade den när den gjorde fel vilket iofs fick hunden till att inte göra just fel, men i gengäld fick man en väldigt passiv hund som hellre gjorde ingenting än riskerade att göra fel. Det gjorde att man som regel lyckades i de lägre klasserna, men när sen kraven på självständigt arbete och egna initiativtaganden ökade i de högre klasserna tog det stopp.

Även om det kan låta konstigt i mångas öron kan man överföra detta tänk på människor ... De allra flesta barn lyckas i skolan de första åren, bara de får ordentliga ramar och får veta vad man inte får göra ... Det gäller dock att vara vääääldigt försiktig så man inte passificerar barnen och släcker glöden i deras ögon. Det är så vanligt med dessa "duktiga, lydiga" barn som sitter tyst i sina bänkar och jobbar med fylleriuppgifter i sina läroböcker. Tyvärr saknar de ofta glöden i sina ögon och några år senare har de antingen vänt lärandet ryggen eller lärt sig koderna för hur man ska lösa de förutsägbara uppgifter de till 99% får sig tilldelade. Ge dessa barn en problemlösningsuppgift eller en öppen uppgift och de blir helt förstörda eftersom de inte genast har svaret.

Mitt mål är att, när mina elever slutar trean & jag lämnar dem ifrån mig, ska de :

• vara en sammansvetsad grupp som vet att alla är olika och respektera varandra för det.
• vara spontana och nyfikna och vilja lära sig mer.
• ha ett bra självförtroende och lita på vuxna.  
• våga fråga (och tillåta andra att fråga "dumma" frågor utan att döma).
  
• veta att alla är bra på något men ingen är bra på allt.
  
• känna att skolan är trygg och rolig att vistas i.
  

Detta gäller ALLA barn i klassen, oavsett förmågor, diagnoser och förutsättningar, sen är det bara till att hoppas på att den lärare som tar över förvaltar detta på bästa sätt.

Hur lär man sig bäst? Det finns många olika tankar och "läror" om hur vi ska lära ut, men många gånger glöms de grundläggande behov som måste uppfyllas innan inlärning kan ske bort. Man tar liksom för givet att alla redan är uppe på översta steget i Maslows behovstrappa när de kommer till skolan, men det är långt ifrån så.

Jag har under mina år som lärare funderat på hur vi ska få barnen att lära sig på bästa sätt & även många gånger känt mig stressad över att vi måste hinna ge dem så mycket kunskap på så kort tid, men för några år sen började jag, tillsammans med en före detta kollega bena ut vad som egentligen är viktigt och hur vi får barn som vågar och vill utmana sig och längtar efter att lära sig mer. För det är ju just sådana jag vill att barnen ska vara när jag släpper dem ifrån mig när de slutar i trean.

Jag har valt att titta på Maslows behovstrappa som en hjälp för mitt tänkande kring barns inlärning  ...

Steg 1. Fysiska behov - De allra flesta barn i Sverige får sina fysiska behov tillfredsställda och i de få fall de inte får det är en orosanmälan på sin plats.

Steg 2. Trygghet - Det kan kanske tyckas vara en självklarhet att barn i svenska skolan är trygga och i de allra flesta fall har de ju en grundtrygghet med sig hemifrån, men många barn känner sig otrygga i skolans miljö med vuxna de inte vet om de kan lita på, många barn som tvingats in i en konstellation de inte valt själva och en massa regler som ska följas. Lägg därtill att många barn bär på händelser från sin tidiga barndom som inte alltid är enbart positiva och har man sådana i sin ryggsäck blir det ofta till en känsla av otrygghet. Det finns ju även adopterade barn, fosterbarn och barn på flykt som varit med om separationer som många gånger ger dem men för livet.

Steg 3. Gemenskap - Tillsammans med tryggheten är detta en sak vi i skolan måste bygga på. ALLA barn har rätt att känna sig trygga samt vara med i skolans/klassens gemenskap och det är vi vuxna i skolan som har ansvar att se till att det blir så.

För att de ska få en grundtrygghet och gemenskap i klassen har jag några grundregler som jag kontinuerligt tar upp med barnen.

• Alla är lika mycket värda.
• Alla är bra på något och ingen är bra på allt (inte ens läraren).
• Vi hjälps alla åt och vi tar oss mot målet tillsammans, lärare, elever och föräldrar.  

Steg 4. Uppskattning - Många gånger är man snar att berätta när något är fel, när barnen uppför sig på fel sätt får de höra det, när de gjort ett fel i matteboken sätts en stor fet bock i kanten och när de inför klassen svarar fel på en fråga de fått får de höra att nä, det där var fel men handen på hjärtat, hur många gånger talar du om för dina elever när de gör rätt ... Givetvis måste vi berätta hur det SKA vara annars lär sig ju inte barnen det rätta, men det kan man göra på så många olika sätt ...

Om nån uppför sig illa kan man välja att fokusera på det/de barn som uppför sig på rätt sätt och påtala att de är duktiga som gör rätt ... det får ofta till följd att det barn som gör fel slutar med det och då får man tillfälle att berömma även det barnet.

När något hänt på en rast lyssnar man på vad barnen har att säga, sen pratar man med dem om hur man kan göra för att undvika att det blir så igen istället för att fokusera på exakt vem som sa/gjorde vad och utse en syndabock. Jag är även noga med att barnen inte ska tvingas att be om ursäkt bara för att eftersom jag anser att det gör ordet verkningslöst. Man ber om ursäkt när man inte längre är arg eller besviken, när man är redo att förlåta och verkligen ÄR ångerfull vilket jag även säger till barnen.

Om barnen gör fel i matteboken väljer jag alltid att sätta en liten prick istället för en bock bredvid det felaktiga och stora stjärnor på allt som är rätt ... ibland sätter jag stjärnor fast inte allt är rätt för de kan ju ha arbetat väldigt duktigt trots att de gjort något/några fel och sen har vi istället en ny genomgång på det momentet med nya uppgifter att göra som följd. På så vis rubbar man inte in att de är dåliga vilket gör att barnens självförtroende ökar.

Om ett barn svarar fel inför klassen är jag oftast noga med att påtala att de tänkt bra, men att det inte riktigt var det svaret jag tänkt mig. Det viktiga är att barnen får en känsla av att de vågar försöka utan att någon tycker de är dåliga eller skrattar åt dem och att det faktiskt är okej att svara fel.

Steg 5. Självförverkligande - Egentligen är det först här, när alla de andra stegen är uppnådda, inlärning sker. Först när vi är mätta, utsövda, älskade, trygga och i en social tillhörighet kan vi ägna oss åt att lära oss sånt vi inte behöver för omedelbar överlevnad. Vi har nått tillit och en ömsesidig respekt. Det är hit vi alla vill och det är här vi vill att våra elever ska befinna sig när de är i skolan och gör de inte det får vi försöka rannsaka oss själva för att se om vi missat något steg på vägen för det eller de barnen.