Vad är det egentligen som driver oss att lära oss nya saker? Måste vi lära oss att vilja lära eller finns det i oss från födseln? Min tro är att vi föds nyfikna och med en inneboende vilja att hela tiden lära oss nya saker & förbättra oss samt visa oss duktiga. Vad är det då som händer med våra barn/ungdomar under skoltiden? Jag menar, på den tiden jag gick i skolan tyckte de flesta att skolan var rolig iaf upp till högstadiet började, men nu för tiden upplever jag att fler och fler barn saknar motivation redan när de börjar skolan och av de som är motiverade blir många skoltrötta och likgiltiga ganska snart. Ska det verkligen vara så här? Ska barn behöva gå i skolan i ett antal år och känna att det är meningslöst och tråkigt/jobbigt? Nej absolut inte, självklart ska vi jobba för att alla barn trivs i skolan och upplever den som meningsfull, men hur ska vi pedagoger göra för att inte döda barnens lust att lära?

Jag har ett otal gånger lyssnat till pedagoger som pratat runt lärande och hur man ska få barnen att lära sig mer. Ofta handlar diskussionerna om fler läxor, hårdare disciplin, krav på respekt och liknande, men hur ofta går tankarna vidare till bakomliggande orsaker som t.ex motivation, gruppkonstellationer och trygghet? Och hur ofta rannsakar pedagogen sig själv genom att tänka på hur hen kan förändra för att lyfta barnen/gruppen? Man väljer allt som oftast att fokusera på det som är negativt och inte fungerar och glömmer att se det som faktiskt fungerar och lyfta det. Det är bara till att se till sig själv ... när gör jag mitt yttersta? När jag har kniven på strupen & någon som klagar på allt jag gör eller när jag blir sedd och bekräftad för det jag gör rätt?

Eftersom jag börjat min pedagogiska bana på ett något udda sätt - genom att träna och tävla hund samt utbilda hundägare i ett antal år innan jag valde att läsa till lärare - har jag kanske en annan syn på lärande än de flesta i skolans värld. När man tränar hund får man nämligen inga bra resultat om man kräver lydnad och talar om för hunden vad den gör för fel men sällan talar om för den vad den gör rätt. Förr, för en herrans massa år sen var det dock annorlunda inom hundträning. Man bröt ner hunden och bestraffade den när den gjorde fel vilket iofs fick hunden till att inte göra just fel, men i gengäld fick man en väldigt passiv hund som hellre gjorde ingenting än riskerade att göra fel. Det gjorde att man som regel lyckades i de lägre klasserna, men när sen kraven på självständigt arbete och egna initiativtaganden ökade i de högre klasserna tog det stopp.

Även om det kan låta konstigt i mångas öron kan man överföra detta tänk på människor ... De allra flesta barn lyckas i skolan de första åren, bara de får ordentliga ramar och får veta vad man inte får göra ... Det gäller dock att vara vääääldigt försiktig så man inte passificerar barnen och släcker glöden i deras ögon. Det är så vanligt med dessa "duktiga, lydiga" barn som sitter tyst i sina bänkar och jobbar med fylleriuppgifter i sina läroböcker. Tyvärr saknar de ofta glöden i sina ögon och några år senare har de antingen vänt lärandet ryggen eller lärt sig koderna för hur man ska lösa de förutsägbara uppgifter de till 99% får sig tilldelade. Ge dessa barn en problemlösningsuppgift eller en öppen uppgift och de blir helt förstörda eftersom de inte genast har svaret.

Mitt mål är att, när mina elever slutar trean & jag lämnar dem ifrån mig, ska de :

• vara en sammansvetsad grupp som vet att alla är olika och respektera varandra för det.
• vara spontana och nyfikna och vilja lära sig mer.
• ha ett bra självförtroende och lita på vuxna.  
• våga fråga (och tillåta andra att fråga "dumma" frågor utan att döma).
  
• veta att alla är bra på något men ingen är bra på allt.
  
• känna att skolan är trygg och rolig att vistas i.
  

Detta gäller ALLA barn i klassen, oavsett förmågor, diagnoser och förutsättningar, sen är det bara till att hoppas på att den lärare som tar över förvaltar detta på bästa sätt.