Som vi har väntat och längtat ... hela december är en enda lång längtan efter julledighet, få umgås med nära och kära samt en spänning över de klappar man ska ge och få ... Ja så kan man ju tänka och så är det för de allra flesta, men det finns många barn som går med en ständigt malande oro inom sig så fort julförberedelserna börjar ... Hur ska det bli i år, var ska vi vara, kommer de vuxna att bli fulla, får jag några julklappar, kan jag sova gott om natten eller måste jag hålla mig vaken & se till att ljusen blir släckta och ingen kommer till skada ... Det som borde vara deras bästa tid blir istället deras värsta mardröm.

När jag var liten var framför allt lillejulafton den dag på året jag fasade mest över ... När mamma och pappa hade jobbat klart och kom hem för att förbereda allt inför morgondagen ... stressen dämpades med ett glas vin som snabbt blev två & tre & sen åkte snapsen fram ... Pappa blev alltid för full och när han blev det pendlade hans sinne mellan hopplös förtvivlan & fullständigt raseri ... Ena sekunden satt han och grät över världens alla orättvisor och i nästa sekund slog han oförbarmat ... jag hamnade allt för ofta i detta och fick ta emot både förtvivlan och raseri och visste inte hur jag skulle göra för att få honom i julstämning ... Många gånger kände jag att det som hände var mitt fel, att jag kanske, om jag verkligen hade kämpat lite till hade kunnat förhindra detta ... skulden låg tung över mina axlar ... Själva julafton började vi alltid med att åka till mormor och morfar & lämna av våra saker för att sen gå till farmor & farfar och dricka kaffe och se på Kalle Anka för att sen gå tillbaka till mormor och morfar och tillbringa kvällen där ... Hos farmor & farfar varvade pappa alltid upp ordentligt när han & farfar pratade politik & sen var han igång inför kvällen hos mormor & morfar ... Såååå även julafton kunde slut i princip hur som helst, dock kändes det tryggt att ha mormor och morfar där som en skyddande sköld.

Jag tänker ofta på min barndoms jular och hur det var när jag ser hur många barn i mina klasser varvar upp mer och mer inför julledigheten och jag vet, även om de inte säger det högt, att det finns några i varje klass som inte kommer att få en bra jul ... Det gör att jag förstår de barn som brötar mer än vanligt ...

Med hopp om en God Jul med tid för eftertanke och kärlek ...

Idag fylldes mina ögon av tårar och mitt hjärta var sprickfärdigt av stolthet ... idag fick jag plocka en av de där åtråvärda frukterna vi pedagoger odlar genom åren ... kanske var det som hände en banal grej, men för mig var det ett bevis på hur viktigt det är att se alla människor med samma ögon, känna att de är lika mycket värda och tro fullt ut på varenda en ...

Idag ställde sig en tjej i klassen framme vid tavlan & förklarade hur man ska räkna algoritmer med växling - simpelt kan tyckas men just denna tjej har varit i Sverige cirka 2 år och innan hon kom hit har hon inte haft nån skolgång att tala om. Hon har en vilja av stål och glöden i ögonen & jag är så glad att jag lyckats bevara den (med hjälp av mina goa kollegor förstås) så till den grad att hon vågar stå upp inför klassen och på svenska visa och förklara (bra dessutom) hur man utför dessa krångliga algoritmer.

Denna lilla grej kommer jag för alltid att minnas och bära med mig i hjärtat ... denna lilla grej blir även det sista minne jag får av denna fantastiska tjej då hon flyttar till annan ort imorgon. Jag hoppas så innerligt att hennes glöd aldrig slocknar och att hon för alltid bevarar sin vilja av stål.