Idag fylldes mina ögon av tårar och mitt hjärta var sprickfärdigt av stolthet ... idag fick jag plocka en av de där åtråvärda frukterna vi pedagoger odlar genom åren ... kanske var det som hände en banal grej, men för mig var det ett bevis på hur viktigt det är att se alla människor med samma ögon, känna att de är lika mycket värda och tro fullt ut på varenda en ...

Idag ställde sig en tjej i klassen framme vid tavlan & förklarade hur man ska räkna algoritmer med växling - simpelt kan tyckas men just denna tjej har varit i Sverige cirka 2 år och innan hon kom hit har hon inte haft nån skolgång att tala om. Hon har en vilja av stål och glöden i ögonen & jag är så glad att jag lyckats bevara den (med hjälp av mina goa kollegor förstås) så till den grad att hon vågar stå upp inför klassen och på svenska visa och förklara (bra dessutom) hur man utför dessa krångliga algoritmer.

Denna lilla grej kommer jag för alltid att minnas och bära med mig i hjärtat ... denna lilla grej blir även det sista minne jag får av denna fantastiska tjej då hon flyttar till annan ort imorgon. Jag hoppas så innerligt att hennes glöd aldrig slocknar och att hon för alltid bevarar sin vilja av stål.